För vem skulle bry sig om våra hjärtan blev förstörda?

Vid protesfabrikens stängsel la du din hand på min axel och sa att livet var något enkelt, men jag kunde inte hålla med dig. På en betonglagd äng stod vi, du bad mig ta kärlek lätt som en vind. Men jag var ung och dumstridig och tårarna rann ner för min kind. För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar och vem vet hur länge vi har varandra. I en nedlagt hamnstad full av misstro och ohållbarhet mötte jag min kärlek.
Tumblr_m1tkpjkgna1rslj2ao1_1280_large

Kommentarer

Design by: Designbloggar

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0